Tanken saknar verklighetsförankring

by Emmy on December 20, 2013

PÅ VÄG TILL GARACHICO. Det är jag och min ryggsäck. I den har jag det jag behöver. Dator, sladdar, mediciner, böcker och två clementiner. De senaste åren har jag försökt undvika det traditionella julfirandet. Det är något med familjer och jul. Jag orkar inte. Julen accentuerar relationer. För en flyktbenägen utan okomplicerad grundtrygghet är julen inte direkt en öppen famn. Det är en käftsmäll. Går inte att glida med. Inte låtsas vara som alla andra. Julen är brutal. Åk hem till din familj och var lycklig och glad. Punkt.

Vet inte exakt varför det blev så här. Men tanke på hur jag “firat” jul senaste åren är det kanske inte förvånande, snarare väntat, men ändå är just jag förvånad. Vet inte exakt hur det blev så här. Vet inte exakt varför jag är på väg att gå på ett charterplan till Teneriffa. Har jobbat mycket den senaste tiden. Igår la jag in brödet i kylskåpet. Det är den 19 december, och för några veckor sedan bestämde jag att det här var en bra idé.

Det tar dubbelt så lång tid att boarda ett chatertplan som ett reguljärt. Det är jag och tusen familjer. Kommer lämna dem alla när vi kommer fram. Har hyrt en lägenhet i ett 1700-talshus på andra sidan ön dit nästan inga turister åker. Såklart. Det kommer ta mig fem timmar att ta mig dit. Det vet jag inte än. Jag kommer tycka att det är värt det. Mest för alienationen skull. Jag är inte som ni. Jag åker inte på charter med min man och två små söta barn. Jag är en solitär. Tänker på honom som jag inte ska tänka på. Tänker att han skulle skratta och berätta för våra barn att det inte är farligt när planet lyfter. Och jag skulle titta på honom och tänka att han är snygg och lite min och att våra barn är de finaste i världen. Men tanken saknar verklighetsförankring. Jag vet. Skjuter ner fantasin. Drar sönder luftslotten och dödar barnen. På flygplansgolvet sitter en pojke. Han vägrar sitta i sin stol. Gosedjurskatterna flyger fram i gången. En kvinna går förbi och lämnar tillbaka dem. Ilskan skjuter ur barnets ögon. Jag förstår precis. Om man kastar iväg nån vill man inte att den ska komma tillbaka till en.

I turistinfon tittar kvinnan storögt på mig. Ska du till norra sidan? Det är krångligt. Ja. Men jag klarar allt, säger jag. Åka tusen bussar är inte en utmaning för någon som klarar allt. Åka tusen bussar är inte en utmaning för någon som ingen jävel nånsin behöver ta hand om. Åka tusen bussar är inte en utmaning för någon som står kvar hur många gånger du än går.

Jag åker tusen bussar som klättrar upp längs serpentinvägar och ringlar ner i dalar, bredvid mig sitter spanska tanter med varma koftor. Det är 20 grader och vinter. Landskapet är tusen kontraster. Jag andas långsamt och tittar framåt för att hänga med i svängarna. När jag var barn mådde jag illa i bilar och bussar. Det matchade, redan då, illa med min självbild. Svårt att vara självständig och stark samtidigt som man kräks. Nu är jag vuxen och mår inte särskilt illa. Tittar framåt och andas i kvadrater.

När jag kommer fram väntar en spansk svartklädd äldre man, det är han som äger huset. Bredvid honom står en kvinna i min ålder. Frun till den svartklädda mannen har redan berättat via sms att det är en vän till värdparet som de bjudit in för att hon kan engelska. Hon ser ut som jag. De visar mig upp. Lägenheten är som jag tänkt. Högt till tak. Trädörrar och stor säng. Det finns inga andra gäster i huset så jag har det för mig själv. Mannen pratar spanska och hon som ser ut som jag översätter till engelska. De frågar om jag vill att de ska visa mig runt i byn. Det vill jag. Så vi går till torget, de pekar ut bra restauranger och visar var affären finns. Vi går förbi en kyrka. Vill du bikta dig är det hit du ska gå säger mannen. Jag säger att det nog inte behövs, men att det är bra att jag vet vart jag ska gå om det behövs. De skrattar. Vi är tillbaka i huset och de lämnar mig. Jag stänger porten. Nu är det jag och 1700-talshuset. Här finns inga gosedjurskatter. Inga fantasier. Och ingen annan. Det är jag och ingen annan.

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: