Har fullt upp med att prata med mig själv

by Emmy on December 23, 2013

GARACHICO. Jag blir sjuk. Får feber och knivar i halsen. Det gör inget. Sover i 16 timmar. Dricker vatten och äter choklad. Stannar i sängen hela dagen. Mina tankar är avstängda och mina känslor har krupit längst in. Har stängt av i flera månader och därför är de svåra att nå. Det blir så. Människor som jobbar för mycket eller är för stressade slutar vara människor fullt ut. Om en med det menar att det är mänskligt att ha tillgång till sina känslor och tankar. Och ja, det är det jag menar. Drar i tankarna som långa trådar. Försöker reda ut trassel. Tar tag i olika ändar. Försiktigt så att inte knutarna blir hårdare. Lägger tanketrådar bredvid varandra, jämför, rullar ihop till nystan och sorterar.

Känslor får en vara lite mer varsam med. Locka fram i ljuset och säga “hej, hur mår du egentligen?” men sin snällaste röst och då kan känslan börja hulka av gråt. “Ojdå, det var ju inte alls bra” får en säga då. Och låta känslan gråta ur sig. När den är klar kan en bädda ner den i sängen och ge vatten och choklad. Så där håller jag på. Det går ganska trögt. Ledsenkänslorna är relativt lätta att locka ut för de vill så gärna få omtanke och tröst. De är enkla på det sättet. Argkänslorna har integritet och sitter och trycker längre in i mörkret. De lockas inte av snälla ord och mjuka täcken. De kräver något i utbyte. En aktion. En handling. Vedergällning. Upprättelse. Hämnd. Jag har inte den kraften just nu och låter ilskan sitta kvar i mörkret och tjura.

Jag åker iväg för att kunna andas. Titta ut över havet. Vara ingens. Ta ingen hänsyn. Bara lyssna. En del fråga om jag söker upp människor för att ha någon att prata med. Nej. Svarar jag alltid. Jag vet att andra gör så. Men det är inte syftet med mina resor. De jag helst av allt pratar med finns hemma. Men jag behöver bara vara själv ibland och har inget behov av att prata med människor bara för att. Jag har fullt upp med att prata med mig själv. Det spelar inte så stor roll vad det beror på. Jag bryr mig mer om att jag vet hur det funkar. Att jag behöver dra i tanketrådar. Locka fram känslor. Titta på havet. Inte anpassa mig till någon. Vara en solitär. För att kunna vara med er andra. För att kunna vara i symbios. När jag vaknar den tredje dagen lyser solen. Jag har fortfarande feber. Det gör inget. Jag går ut och sätter mig vid havet.

{ 1 comment… read it below or add one }

Iulian March 9, 2015 at 1:59 pm

Fick ett nyfikenhetsanfall när jag kom till hur du vårdar dina känslor. Trots att jag är läkare och medfött navelskådande, har jag hittills inte läst något som hettat mitt nyfikenhetscentrum så att det gör ont. Det går förstås över men hoppas du fortsätter lämna nya spår som kan få mig minnas dagens känsla.
Tack

Reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: