Du får gråta på jul

by Emmy on December 24, 2013

Jag tvekar inför att skriva om det här. Jag är inte en solitär. Jag är en person i ett nät av relationer.

Mina texter är mina och jag har skrivit innan att ni inte ska tolka allt bokstavligt. Ibland hittar jag på, ljuger, överdriver och tar bort. Men vet att människor i min närhet ibland får stå till svars och blir konfronterade med vad jag har skrivit. Det är aldrig min avsikt och inte heller något jag kan kontrollera. Försöker vara noggrann. Försöker att aldrig skriva vad nån annan tänker eller känner. Försöker berätta min verklighet. Men det finns de som figurerar i min verklighet och därför även här. De spelar biroller här men är egentliga huvudpersoner i mitt liv. Varje gång de finns med i mina texter är det ett form av övergrepp för de har inget att säga till om här. Jag vet det. Jag har valet att inte skriva. Men gör inte det valet.

Att skriva om julen är en balansakt. Jag är inte ensam. Jag har en massa människor runt mig. Så förlåt. Men va fan. Det är julafton. Låt oss alla bara älska varandra och vara toleranta. Jag vill skriva om att fira jul och att inte fira jul. Jag gör det nu.

GARACHICO. Jag har inga jultraditioner. Inget “så här har vi alltid gjort”. På gott och ont förmodar jag. En tradition kan lika gärna vara hemsk som bra. Antar jag. Just nu sitter jag på en parkeringsplats utanför en turistinfo i en by som heter Garachico på ön Teneriffa. Det finns wifi här. Det är därför jag sitter här. Men inte därför jag har åkt hit.

När jag var liten hade jag och min mamma alltid den finaste granen. Vi valde länge och köpte den på Hagaplan. Bar hem den tillsammans. Hon höll i den tunga delen och jag i den lätta. Vi hade vantar för att inte sticka oss. Sen fick den stå i en spann på balkongen tills den 23:e. Det är bara amatörer som tar in granen för tidigt. Ingen hade så fin gran som vi. På julafton hände det att min pappa kom på besök med en julklapp. En gång fick jag en rosa gosedjursgris och en annan gång en leksakssynt. Det minns jag men inte så mycket mer. Jag har inga traumatiska minnen. Det är inte synd om mig. Jag har inte upplevt fulla vuxna eller bråk. Jag har inte varit ensam. Jag har varit älskad. Jag har haft det bra. Ändå är det något med julen som skaver. En känsla av att vara fel. Nån form av emogalore som accelererar vid jul.

Jag började gråta på julafton för elva år sedan. Min bästa vän och stora kärlek hade tagit livet av sig en vecka tidigare. Det är svårt att skriva något om det för att beskriva hur det kändes. För det går inte. Tror jag låg i min säng i mitt rum hemma hos min mamma och grät för det var det jag gjorde sen i flera månader. Tror min moster och kusiner var hos oss och försökte upprätthålla nån form av normalitet. Jag minns inte riktigt. Allt tappade betydelse. Inte bara julen såklart. Utan verkligen allt. Så den julen räknas knappt. Men det var det året jag började gråta på julafton.

Mina första jular jag försökte forma själv var jag ihop med min dåvarande pojkvän. Vi bodde i en fyra fylld av en massa grejer som inte var våra. Allt fanns i den lägenheten. Om nån behövde en jättestor magnet så fanns det med all säkerhet någonstans. Det var lite som att bo i en film. Det var alltid folk hemma hos oss. Jag vet inte om jag nånsin varit lyckligare även om jag såklart var olycklig. Vår första jul i den lägenheten bjöd vi in båda våra familjer. Vet inte ens hur många det är. Jättemånga. Jättekaosigt. Mammor, nya män, pappor, syskon, syskon som inte är biologiska syskon, halvsyskon, farfäder, nya fruar. Dagen innan hade vi ingen soffa. Vi åkte till Ikea och köpte den billigaste och var lyckliga över att det fanns hemkörning. Oklart hur det skulle ha ordnat sig annars.

Några år senare, bara dagar innan allt skulle förändras och vi inte längre skulle vara vi, firade vi jul ihop med en kompis. Vi åt mat vi gillade, lekte låtintrotävling, på kvällen bjöd vi in till fest och våra vänner kom och sjöng singstar och drack sprit. Det var min bästa julafton nånsin. Några dagar senare gjorde jag slut. Jag vet inte varför det blev som det blev. Eller det vet jag. I efterhand kan det te sig lite märkligt att jag gav upp allt. Men jag var så innerligt trött på trygghet. Behövde fly. Behövde köra utan att veta hur vägen svänger. Behövde dra. Skita i allt. Ligga med främlingar. Hångla med 18-åriga tjejer som har mjuka läppar och smakar persilja. Åka till New York själv. Ni vet… allt sånt som en måste göra i livet innan en dör.

De senaste två jularna har jag spenderat med en man jag älskar. Vi åkte till Island ihop när vi känt varandra i ca tre månader. Jag älskade honom för det redan då. Att han var vild på det sättet. Bara ville dra. Kom vi åker. Vi skiter i julen. Vi bara åker. Vi var lika på det sättet som är lite svårt att förklara men som handlar om att ingen jävel nånsin kommer kunna ta hand om en, att man är sin egen, alltid klarar sig själv och inte tror en sekund på att blod skulle var tjockare än vatten.

På julafton köpte han tamponger åt mig för mina pengar var slut. På dagarna åkte vi bil längs snöiga vägar. Ibland fick vi stanna för det kom en snöstorm som gjorde sikten obefintlig och andra gånger stannade vi för att vi var tvungna att klappa islandshästar som stod längs vägen. Vi tittade på gejsrar och vattenfall som blivit is. Vi lyssnade på Sigur Rós och en gång åt jag kött för det fanns inget annat. Sista dagen badade vi i den blå lagunen och han fick is i håret och såg ut som det vackraste jag nånsin sett.

Året därpå var allt annorlunda. Brutna löften och förtroenden gjorde luften tjock. Avståndet till explosion var minimalt. Vi lekte familj. Jag köpte en gran som jag inte orkade bära hem. Kollade på filmer. Jag fick in barr i strumpbyxorna och det skavde precis som ångesten innanför mitt pannben. Allt var ju bra men inget var bra. Kanske anade jag redan slutet, visste att det inte var på riktigt. Att vi byggde luftslott ihop utan verklighetsförankring. Jag vet inte. Vet faktiskt inte och jag orkar inte tänka på varför vi inte ska leka familj och bygga luftslott högre än ecstacy. Men så är det. Det är verkligheten.

I år har jag åkt till en annan världsdel. Inte för att lämna någon eller något utan för att jag behöver vara ifred.

God jul.

PS. Jag mår relativt bra förutom att jag är dödligt förkyld (inte dödligt, men ni vet hur det känns) jag äter frukost två gånger om dagen, sitter och stirrar ut på havet, lyssnar på poddar, läser böcker och kollar på tv-serier. Jag får sms av mina vänner och min familj. Jag är älskad och har valt själv vad jag gör den här dagen och det är skönt.

{ 2 comments… read them below or add one }

hanna December 24, 2013 at 6:00 pm

Känner lite samma, skrev om det här http://haxanhiahia.tumblr.com/post/71018482800 fast inte lika coolt, du e grym Emmy!

Reply

Emmy December 24, 2013 at 6:21 pm

Det var fint skrivet, tack! Och läste ditt inlägg och håller med. Kram

Reply

Cancel reply

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: