Tänker du på döden idag? Det gör jag. Varje dag.

by Emmy on November 2, 2013

Tänker du på döden idag?
Det gör jag. Varje dag.
När jag var 20 år stod döden framför mig och skrek. Döden var här och nu och gränsen mellan liv och död var genomskinlig. På natten låg döden bredvid mig på kudden och andades i mitt öra. Varje morgon vaknade med ett litet hopp. Det kanske inte har hänt? För det mest rimliga vore att det inte hade hänt. Det som hade hänt var det overkligaste som nånsin skett. Men varje morgon vaknade jag ensam och kall. Ibland skickade jag sms. Han svarade aldrig. Jag gjorde det fast jag visste att hans telefon låg avstängd bredvid ett inramat foto av honom hemma hos hans föräldrar. Jag klädde på mig samma kläder varje dag. Förändring hade jag fått nog av. Jag behövde nån form av imaginär stabilitet. Jag lindade svarta band runt mina handleder och pratade högt för mig själv. Med honom.

Tänker du på döden idag?
Det gör jag. Varje dag.
När jag var 20 år saknade jag en död. Det gjorde ont. Jag hade ont varje dag. Jag skrek ibland. Skrek tills min röst försvann. Höll mina händer runt min hals. Kände hur det kändes. Höll hårt tills jag inte orkade mer. Jag ville inte dö men jag saknade en död. Gränsen mellan död och levande var genomskinlig. Jag slutade titta mig om när jag gick över gatan. Jag grät varje dag för att det gjorde ont. Jag grät för att jag saknade någon som jag aldrig mer skulle träffa. Han som flåsat i mitt öra, som varit inne i mig, som varit runt mig, som torkat mina tårar, som skrattat så ögonen blev till små streck när jag kittlade honom på magen, som sagt att vi skulle sitta på en veranda när vi är åttio år och titta ut över havet ihop, som berättat sina hemligheter för mig, som gjort blandband, som sagt att han älskade mig och att jag var den vackraste han visste. Vi skulle aldrig mer ses. Det gick inte att förstå. Så jag slutade försöka.

Tänker du på döden idag?
Det gör jag. Varje dag.
När jag var 20 år var jag arg på döden. Den där kvällen utanför Liseberg. Min vän kom fram till mig. Jag skrek. Låg på den blöta kalla decembermarken och skrek. Jag har aldrig skrikigt så i hela mitt liv. Jag visste att inget nånsin skulle bli som förut. Jag var maktlös. Allt hade förändrats och jag hade blivit skadad. Döden spred sig i min kropp. Döden förstörde en del av mig. Jag drömde på nätterna om att döden inte fanns. Jag tänkte på dagarna att döden inte fanns. Jag blev arg. För att det inte fanns något jag kunde göra för att förändra allt var så sjukt och fel. Skällde och skrek. På ingen. Ville döda döden. Det fanns ingen att vara arg på och ingen att slå. Så jag blev hård för att jag var så jävla mjuk inuti.

Tänker du på döden idag?
Det gör jag. Varje dag.
När jag var 20 år blev jag besatt av döden. Jag orkade inte mer. Det fanns ingen att skylla på. Inget hopp. Ingen utväg. Jag gjorde döden till min. Letade efter döda djur på marken. Platta fåglar och grodor. Stannade och tittade länge. På inälvor som smetats ut. Pratade om döden. Med alla jag träffade. Berättade om döden. För alla. “Vet ni att döden finns?” skrek jag. “Vet du att du kan dö?” viskade jag i svettiga öron på dansgolven. “Jag har sett en död!” berättade jag för främlingar jag promenerade hem med. Det insjunkna ansiktet i kistan, munnen som inte längre såg ut som hans, de stela händerna och smala fingrarna som en gång hade torkat mina tårar. Så kalla och oigenkännliga i kistan. “Jag har sett min älskade ligga död i en kista!” skrek jag i allén. Det var mörkt ute och varje gång fick jag gå hem själv.

Tänker du på döden idag?
Det gör jag. Varje dag.
Nån gång lärde jag mig att leva med döden. Vet inte hur det gick till. Vet inte när jag slutade sakna döden eller när jag slutade vara arg. Jag vet inte när jag slutade samla på synintryck av platta djur eller när jag inte längre skrek ut min ångest till alla jag träffade. Vet inte när jag lärde mig att döden är något jag behöver bära med mig. Men det hände. Döden och jag. Vi lever sida vid sida nu. Döden är inte något som kanske kommer hända. Döden har redan hänt. Döden är verklig i mitt liv och döden kommer hända igen. Jag vet det. Det finns inget jag kan göra. Bara leva. Ta livet och döden på allvar. För döden är en jävla jävel som kommer och tar våra älskade ifrån oss. Och det finns inget värre.

Tänker du på döden idag?
Berätta #allahelgona

Leave a Comment

Previous post:

Next post: