Ursäkta dröjsmålet – Tack för att du väntade

by Emmy on October 18, 2012

RESAN TILL KANADA. Idag åker jag vidare. Bort från storstäderna jag har befunnit mig i de senaste två veckorna. Städerna med breda gator, hård asfalt och människor som lärt sig agera i grupp enligt regler och mönster. Städerna där de hemlösa är urbefolkning. Där människor ställer sig på gatan och sjunger och spelar trummor. Där människor hela tiden är i rörelse och allt är ständigt pågående. Känner mig hemma. Förstår ordningen. Gillar att kunna försvinna i de stora massorna. Att vara anonym och själv tillsammans med miljoner andra.

Sömnbristen gör att jag har blodsmak i munnen. Checkar in mig själv, går genom säkerhetskontrollen, behöver frukost, äter ägg och dricker för varmt kaffe, chattar med vänner medan jag väntar vid gaten. Tröttheten. Har låtit honom ta sig in i min ryggrad. Med makten att styra mina impulser. Måste sova. Somnar på flyget.

Framme i Kanada blir jag inkallad på förhör. Är antagligen den enda på planet som inte är amerikan eller kanadensare. Polisen tar mitt pass, ber mig lägga upp väskan på ett bord, sen frågar han vem jag ska hälsa på, vad jag jobbar med, vad jag jobbade med tidigare och hur jag har tänkt söka jobb när jag kommer hem. Den sista frågan hade jag gärna haft ett bra svar på. Han ställer cirka tusen frågor till. Jag visar hemresebiljetten. Min röst blir tunn och osäker. Trots att jag inte har tänkt stanna i Kanada för evigt, vilket är vad han misstänker. Han lämnar mig en stund och kommer sedan tillbaka med mitt pass och säger att det är okej.

Det är en evighet tills färjan som ska ta mig till Pender Island går. Äter soppa på Victoria airport. Jag ser ut som skräp. Min hy är genomskinlig, håret både torrt och fett på samma gång. En liten man i informationen skriver en lapp om vilka olika bussar jag ska ta till färjeterminalen. Han är vänlig och omtanken gör mig glad. Frågar var busstationen ligger. Det visar sig att bussen stannar vid en stolpe. Är inte längre i en storstad. Busschauffören är också snäll, försäkrar sig om att jag vet vart jag ska och förklarar vägen. Åker till andra sidan jorden och får människor att bry sig om mig, i alla fall för sekunden. I min telefon har jag mer bestående omtanke. Långa mail, låtlistor och sms från människor hemma som tycker om mig. Osäker på hur bra jag är på att förvalta. Rädd att jag kastar bort. Som att jag tror att det finns en knapp att trycka på “Nu är jag redo att bli älskad. Ursäkta dröjsmålet. Tack för att du väntade.”

Färjan till Pender Island påminner om en av de små Ålandsfärjorna jag åkte i somras. Luften är kall och bilarna stora. Färjan går långsamt, utanför reser sig öar ur vattnet, samtidigt som solen går ner. Det är nattsvart när jag går i land.

I ett hus på den här ön bor min vän. Vi eldar i brasan, sitter i stora fåtöljer och tittar in i elden. Husets katt lägger sig i mitt knä. Imorgon ska jag besöka skogen. Men först ska jag sova. Har ett värmeelement bredvid sängen. Sover i hundra år.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: