Om gardinen är nerdragen pratar jag inte med någon

by Emmy on October 20, 2012

PENDER ISLAND – KANADA. Det finns ingen kollektivtrafik, vi har ingen bil och det är långt till affären. Vi ska lifta, det är ett konventionellt sätt att ta sig fram här. Finns bestämda regler och särskilda platser att ställa sig på. Car stop. Vi ställer oss vid ett sånt. Läser på skylten om förhållningsregler. “You accept a ride at your own risk.” ungefär som buss 16 i Göteborg, fast att åka med bilarna här är i alla fall gratis.

Vi väntar. Det är tråkigt. Det är det alltid. Hjärnan kan inte tänka när man väntar, den är i väntmode och kan bara tänka på väntandet. Vi börjar gå mot nästa car stop. En bil stannar. I sitter en professor som forskat om minne och åldrande, han har firat midsommar i Sverige och varit i Umeå på vintern. Han ska till puben, men släpper av oss alldeles nära öns så kallade downtown. Här finns mataffär, klädaffär, presentaffär, bokaffär och en sushirestaurang. Vi är först de enda gästerna. Sen kommer två äldre par i stickade koftor, de ska också äta sushilunch. De verkar ha trevligt. Tänker att de bor i stora trähus men öppen spis, att de har hundar och ofta får besök av sina barnbarn. Men vad vet jag om det. Vi äter upp och nu har jag ätit japanskt i alla länder under resan.

Vi handlar. Pasta, fisk, bröd, ägg, tomater, juice, kaffe, majs med mera. Kvinnan i kassan blir irriterad på mig för jag lägger upp varorna för fort på bandet. Mannen innan är inte klar. Det är ett annat system än jag är van vid. Hon har mörkt läppstift och snörper på munnen. Fast sen hjälper hon oss att packa ner alla varor i tunna plastpåsar. Men det är väl hennes jobb.

Vi står utanför med våra cirka hundra påsar. Regnet öser ner. Min vän frågar människor som kommer ut ur affären om de ska mot vårt håll, Magic Lake Estate. Två säger nej, en att hon inte har plats. Vi spanar in en tant med lång grön rock och keps inne i affären. Hon tittar leende på oss, ner på våra kassar, på regnet och sen på sin vän, en annan tant som tydligen är den som kör. Hon mumlar något. Säger att det nog inte finns plats. Att hon ska till apoteket först. Kepstanten tittar på oss igen. Det är dags för vår nästa replik. Vi kan sitta obekvämt, säger min vän. Det är ändå mer bekvämt än att gå hem i regnet. Kepstanten skrattar, hennes vän suckar och börjar gå mot bilen. Vi vann.

Tanten som ska köra och ska till apoteket börjar städa ur baksätet, lägger kartonger i bakluckan och säger inget. Tror inte att hon är sur egentligen, hon verkar bara vara av den tvära sorten. När hon är klar, går hon iväg till apoteket. Varsågod och sätt er, säger kepstanten. Vi packar in oss i baksätet. Regnet strilar. Kepstanten heter Alice. Hon är rädd för amerikaner, de är ignoranta och har en massa vapen. Hon har inte rest någonstans för hon kan inte flyga, hon pekar på sitt hjärta. Hon tycker det är synd att det regnar så mycket idag när jag bara är här i en vecka. Chauffören och ytterligare en kvinna kommer in i bilen. Alice presenterar oss för dem andra. Sen kör vi. De ursäktar sig för att det luktar rök i bilen. Det gör inget säger vi. Vi röker jättemycket, säger Alice. Speciellt när vi tre umgås. Alla skrattar. De kör oss ända hem till dörren. Alice frågar om jag har en regnhatt. Hon letar i sin väska och drar fram en grön tyghatt. Här. Nu har du det. Vi går ur bilen. Kom och hälsa på mig och ni vill. Om gardinerna är uppdragna bjuder jag på kaffe. Om de är nerdragna pratar jag inte med någon. Jag tackar för regnhatten och tänker att hon är en emotant. Vi går in genom grinden med alla våra påsar. Vi har mat, en grön tyghatt och en stående inbjudan hos en tant med keps.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: