Det är jag och nio miljoner andra här

by Emmy on October 4, 2012

TOKYO. Min jetlag gör sig påmind, vaknar 10.45. Det regnar i Tokyo. I Sverige är klockan 03.45. Ingen är vaken. En person är online på facebookchatten. Wille. Han bor i Kanada. Där är det fortfarande tisdag och han funderar på vad han ska äta till middag. Tidzoner. Jag orkar inte förstå. Blir knäpp i huvudet när jag tänker på det. Tror vi är 16 h ifrån varandra. Cirka. Det enda jag vet är att vi är vakna när Sverige sover, och att jag om drygt två veckor ska anpassa mig till tidzonen i Kanada.

Tar mig ut och köper ett paraply. Har två planer med dagen. Kolla på en fotoutställning och bada. Aktiviteterna har två saker gemensamt: Jag får inte ta kort och båda ger mig nya synintryck av nakna människor.

Kishin Shinoyamas fotoutställning på Tokyo Opera City Art Gallery är indelad i fem rum, God, Stars, Spectacle, Body och Accidents. Jag gillar de två sista mest. Kanske för att jag inte känner igen några av de japanska kändisarna i rummet Stars. Fast gillar tanken på att människor kan vara superstjärnor på en kontinent och helt okända för någon från andra delen av jorden. Kroppsrummet är naket på ett ganska förutsägbart sätt. Kvinnor är och män gör. Accidentsfotona är påklädda men mer nakna. Kishin har fotat porträtt av människor som på olika sätt drabbades av tsunamin 2011. Deras blickar är tomma och fulla på samma gång. I bakgrunderna skymtar bråte, det som kanske har varit deras hem, älskade eller föräldrar. Förluster gör något med människor. Gör dem råare, hårdare och kanske vackrare.

Tar mig längre söderut än jag varit tidigare. Byter tunnelbana flera gånger. Springer sista biten genom regnet. Kommer fram till Oedo-Onsen Monogatari, ett spa, men också ett nöjesfält. Den japanska ordningen berättar för mig exakt hur jag ska göra. Först registrera mig, få en yukata (ca morgonrock), sen lära mig ta på mig en yukata och så vidare. I badet råder total ro. Lägger mig en varm badtunna utomhus medan regnet duggar mig i ansiktet. Min kropp är bara min nu. Det är den alltid. Egentligen. Men nu är den verkligen bara min. Den är inte till för någon annan. Den ger ingen annan något. Ingen gör anspråk. Det är bara jag, vattnet och regnet.

När jag tittar upp ser jag andra nakna kroppar, de tillhör japanska kvinnor. Precis som kroppar hemma ser de helt olika ut. Jag gillar att kunna lämna storstadens myller och hets och plötsligt stå och tvätta håret bredvid nakna människor. Vi är samma på något sätt.

Tar på min yukata och går ut i nöjesdelen. Stämningen är livlig. Kvinnor och män går runt i färgglada morgonrockar, spelar spel, går till baren, det finns till och med ett rökrum. Jag beställer sushi. Frågar servitrisen om hon tror att det räcker med fem bitar. Det tror hon. Jag tror inte hon kan engelska. Det gör inget. Är nöjd ändå.

Efteråt på tunnelbanan hem känner jag att mitt hår luktar japanskt schampo. Märker också att jag slutat tycka att alla ser japanska ut. Kanske tar det två dagar. Ser en massa ansikten. Olika typer. Ser vilka som är snygga, ser töntarna, de rika damerna, de tuffa killarna, kostymgubbarna, de trendiga tjejerna, de duktiga flickorna, skejtarna, hiphoparna, emosarna och de gamla skrynkliga tanterna. Jag ser de alla på tunnelbanan hem. Ingen ser mig. Det gör inget. Jag trivs med anonymiteten. Det är jag och ungefär nio miljoner andra här. I en och samma stad.

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: