Allt är trasigt och ingen är glad

by Emmy on October 28, 2012

BERLIN. Vaknar sent. Borstar tänderna. Behöver gå snabbt och själv. Gillar när vinden nuddar kinderna och det känns som att livet går framåt. Här är jag en katt på besök. Tar emot kaffe, mat, klappar och omtänksamhet. Går som jag vill. Krafsar på dörren när jag vill in. Precis som kaffedrickande katter brukar göra.

Vi går på promenad, jag och mina två vänner här. Sparkar i höstlöven som om det var nyfallen snö. Tittar på sovjetiska minnesmonument i Treptower Park. Det är något med pampigheten som är svårt att ta på allvar. Vill gå längre. Får reda på att det finns ett övergivet tivoli längre bort. Dit vill jag. Min ena vän är rädd för hög fart. Så vi saktar ner. Kollar på svanarna och en cementfabrik innan vi kommer fram till den stängda nöjesparken. Det är ett emotivoli. Allt är trasigt och ingen är glad.

När vi är på väg tillbaka frågar min vän om jag kommer ihåg när jag var här sist. Att det var varmt. Att vi badade fötterna i kanalen. Det är klart jag gör. Men nu är det kallare än jag minns att hösten brukar vara. Kanske har jag bara för lite kläder och dåligt minne.

Att vara i Berlin är ett sätt att vänja mig vid kylan, det europeiskt gråa och systemen jag känner igen. Allt som är välkänt och borde kännas som hemma. Känner mig stressad över frågor och kommande beslut. Vad vill du? Det är en återkommande fråga jag får i helt olika sammanhang. Jag vill komma, sen vill jag gå och alltid vara välkommen tillbaka. Fast det är inte den frågan jag ska svara på när jag kommer hem.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: