Den sista striden

by Emmy on September 7, 2013

Städar bland nattens mardrömmar. Tar fram den blå trasan som är bra på att putsa upp en skinande yta. Det var länge sedan jag lyfte och gjorde rent bakom. Drömmarna är en skärva av verkligheten och livet går inte att fuskstäda. För några timmar sedan stod jag på en scen och fick applåder. Nu åker jag tåg genom Sverige. Ber återigen om att bli lämnad i fred. Skriver alla orden om och om igen. Lika mycket för att påminna mig själv. Försöker dra mitt svärd, viftar halvhjärtat. Morrar och visar tänderna. Det finns ingen kraft. Mest av allt vill jag ha en kram. Jag är inte lika stark som igår. Det är nu det är som farligast. Det är nu jag kan falla. Jag vet det. Vet att det här är min sista strid. Att jag måste slåss för att komma loss. Spänner musklerna som jag lärt mig. Fokuserar inåt. I förrgår stod jag på huvudet för att jag lyckades spänna muskler på rätt sätt. Vet att jag kan. Tänker på mitt sparvhjärta. Det som är så mjukt och skört. Som någon måste ta hand om och den som är någon är jag. Blir attackerad med fina ord, inviter, en utsträckt hand och ett erkännande om begär. Vill säga ja. Kasta mig tillbaka in i stormen, bli omsluten och fasthållen. Vet att det är ord, en fasad och att ingen verklighet finns bakom. Att orden inte har täckning. Det finns ingen trygghet, ingen framtid att bygga, ingen kärlek som övervinner allt. Dimridåerna. Måste se klart. Vara vaken men har varit vaken för länge de senaste dygnen. Jag slåss. Säger exakt det jag vet kommer få effekt. Är regissör och skådespelarna lyder mina instruktioner. Dörrarna stängs. Slås igen med kraft. Hårt och absolut. För sista gången har jag bett om att bli lämnad ifred och nu händer det. Står kvar och tittar på när motståndarens trupper lämnar mig. Jag vann och aldrig har en seger gjort lika ont. Sparvhjärtat skriker i bröstet. Vill bli omhändertaget. Vill ha sms mitt i natten. Vill bli älskad bara en sista gång. Plockar upp mina vapen och samlar ihop trupperna. Vi måste hem. Tåget kommer in på stationen. Det rasslar i rustningarna när vi går av och ut på perrongen. Människor tittar. På våra rödgråtna ögon och blöta kinder. Vi ser ut som förlorare men det är ett segertåg. På natten drömmer jag om våra barn och deras mjuka kinder. På morgonen får jag ett sms och jag svarar på det enda sättet som är möjligt.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: