Vi tar med oss stora spadar

by Emmy on August 20, 2013

BOHUSLÄN. Vi går upp längs stigen. Där framme ligger huset. Man måste vara noga med att stänga grinden. Annars kommer olika djur in i trädgården. I mitt huvud snurrar tusen tankar. Här är allt lugnt och tyst. Jag tvättar mig i baljor. Kokar vatten och häller i kallt så att temperaturen blir lagom. Hör träden. Det blåser i löven. Hör tjurarna frusta utanför trädgården. I mitt huvud spelas scener upp. Hur vi låg i samma säng alldeles nyss. Så nära. Pratade om att hantera livet. Om känslan att alltid ha fel vapen för att kunna hantera sociala situationer. Några dagar senare. Hur jag går fram. Och han står där. Men henne. Hon som alltid skavt. Som alltid varit en möjlig en väg ur oss. Som alltid verkar stå redo den dag jag inte passar. Som han säger att han inte träffar. Jag säger inget. Han säger inget. Hon säger inte. Sen säger han att de ska gå. Och hon håller med. Jag står kvar. Har inga organ kvar i magen. Har ingen luft i mina lungor. Tröttheten. Jag orkar inget. Äter inte upp min mat. Jag dör där och då. Det är skönt. Min vän kramar mig och torkar bort tårarna som rinner längs mina kinder. Hon tittar mig i ögonen med sin klara skarpa blick. Hon ska hjälpa mig att begrava en del av mig. Vi tar med oss stora spadar och går upp i Änggårdsbergen. Vi blir svettiga när vi tar stora steg upp i backarna. Uppe i ljungmarken gräver vi en djup grop. Jag lägger mig på botten. Jorden är fuktig och kall mot min rygg. Vi skyfflar sten, grus och jord över mig. Plockar ljung och lägger uppe på. Står och tittar på graven. Jag är klädd i svart som sig bör när någon har dött. Min vän håller tal. Hon säger att vi människor har en stor förmåga att förstå och acceptera andras beteenden, men att det finns en gräns för vad vi själva kan gå med på, att vissa beteenden inte är okej och att det då är viktigt att säga stopp, bryta och gå vidare. Står bredvid och gråter. Sörjer mig själv och det liv vi aldrig fick leva, det barn vi aldrig fick och den framtid som aldrig blev vår. Efteråt äter vi kakor och dricker kyrkkaffe. Jag åker hem. Byter lakan för att bli av med minnet av honom. Packar ihop mina saker. Nästa dag reser jag bort. Nu är jag här. I det lilla huset. Med ett kokranie utanför dörren och tjurar utanför trädgården. Det blåser i träden. Jag sover tungt under täcken och filtar. Övar min hjärna på att tänka på det som inte gör ont.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: