Tar av mig alla kläder

by Emmy on August 22, 2013

BOHUSLÄN. Jag minns första gången jag kände det i magen. Känslan av att vi var något. Att ögonen, munnen, det mjuka håret kunde vara nära mig. Att jag ville det. Första gången vi var nakna och våra näsor nuddade varandras.

Vet inte vad jag ska göra med minnena. De gör mig inget gott. Tvärtom. De sliter i mig, tar fokus från det jag vill ha i tankarna. Tar med mina bananskal och kaffesump och lägger på komposten. Försöker kasta ner minnena där. Vill få dem att förmultna, bli jord och växa till nytt liv. Få små larver och flugor att äta upp dem. De fastnar på kanten till kärlet. Vill inte släppa taget. De är sega som tjockt gult snor. Minnen följer med mig tillbaka till stugan och kollar på när jag kokar nytt kaffe.

Tar mig genom skogen. Hoppar över stenar, slår mig fram mellan grenarna. Försöker hålla riktningen men tappar bort mig. Det gör inget. Att vara borttappad skämmer mig inte. Hittar en grön stig som leder mig neråt mot havet.

På bryggan finns en bänk och en stege. Det är vi nu. Jag och havet. Tar av mig alla kläder. Ställer mig på stegen. Väntar ut en brännmanet. Låter den flyta iväg långt bort där vassa bränntrådar inte kan nå mig Sen kastar jag mig i. Huvudet under vattnet. Det måste man. Det blåser hårt. Det är slutet av augusti. Sommaren står och trevar. Det är bara jag här. Sätter mig på bryggan. Låter min kropp torka av vinden. Dricker kaffe ur min mormors gamla termos. I ett annat land sitter en man i värmen och dricker öl. Han tänker på mig just då. Hur jag sitter och huttrar på en brygga i Bohuslän. Det betyder just inget mer än det. I min hjärna är det lite trångt men försöker göra plats, rensa, dra ut långa tanketrådar ur öronen, snurra ihop till en boll och kasta iväg. Göra plats.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: