Det går inte att städa i en ruin

by Emmy on August 30, 2013

Lägenheten är en ruin av mitt tidigare liv. Tapeterna flagnar. Fönsterrutorna har blåst sönder, stora glasskärvor sitter fast i ramen. Det blåser rakt in. Tittar ner på golvet i köket. I hörnet där hundskålarna brukar stå. Tittar ut. Himlen är gråblå. Jag går ut. Köper bröd i bageriet. “Ett rågsur, tack.” Går hem. Gör kaffe. Sopar upp gamla äggskal från golvet. Brödsmulor från förr. Jag är bara min nu. Ingen är min. Lyssnar på radion. Den dyra köksradion. En sån där som man ska ha. Som jag fick i julklapp andra julen vi firade ihop. Köpte en julgran som jag inte orkade bära hem fast jag sagt att jag kunde. Mina armar är som strån. Senare hängde jag upp våra olika julpynt i granen. Vi hade inga andra men vi var varandras. När barren blev för många på trägolvet sorterade jag och packade ner våra julsaker i olika lådor. “Är det viktigt, kommer vi inte fira jul nästa år?” En fråga utan svar. En fråga som fick sitt svar. Jag orkar inte tänka mer. Försöker sortera tankarna. Lägger i olika högar. “Är det viktigt, kommer jag nånsin behöva de här tankarna igen?” Det är så stökigt här. Böckerna har ramlat ner från sina hyllor. I soffan ligger tusen kläder och minnen. På mattan trängs damm och hundhår. Tar fram dammsugaren. Det går inte att städa i en ruin. Sten och grus fastnar i slangen. Lägger mig på sängen. Läser alla ord. Texterna som kastas fram och tillbaka. Önskan om att jag ska må bra står mig upp i halsen. Hur det bara är ett skal, en fasad. Hur det inte betyder något. Den plötsliga omtanken som inte fanns för en vecka sedan. Omtanken som bara finns när det är för sent. När den inte har någon verkan. Höstvindarna drar runt. Det är tvärdrag. Jag måste laga mina fönster. Plocka bort skärvorna som står ut som knivar, ta upp glassplittret från golvet. Sluta låta åskan komma besök. Sluta öppna alla portar. Sluta tycka det är en bra idé att dansa i en storm och älska i en åskskur.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: