Det är alltid jag och havet

by Emmy on July 28, 2014

JÄRNÄSKLUBB. Det finns en bild på mig som bebis när min mamma bär mig bort från ett stormigt hav. Hon håller sina armar runt mig så att jag inte ska nås av hårda vindar och saltstänk. Det är länge sen och nu söker jag upp stormiga hav på egen hand. Jag har flytt igen. Vet inte ens om jag ville. Möblerade om. Inget hjälpte. Satte mig på ett tåg och nu är jag här. Nästan 100 mil hemifrån. Sverige är ganska likt vart man än åker. Det är små stugor och stigar, gräs och insekter. Skogar, allemansrätt och män i färgglada t-shirts och svullna magar som gör att de vaggar lite när de går. De ser ut som förvuxna barn och finns överallt. Precis som skogarna, sjöarna och insekterna.

Jag har hyrt ett rum i ett gammalt lotshus. Havet är stort och precis utanför mitt fönster. Jag går längs kanten mellan hav och land. Vågorna är hårda och jag sätter mig på en sten. Kan bada så här. Det går bra. Smakar på havet. Det måste man göra. Jag brukar smaka på människor också. Deras hud och om den är salt. Det måste man göra. Jag har flytt igen och det beror på mig. Eller så beror på det på människor och deras hud. Jag vet inte. Antagligen på mig själv. Gräv där du står liksom.

“Du tycker synd om dig själv och är ofta dryg mot andra” får jag skrivet till mig i ett sms. Jag orkar inte ens ta in vad det betyder. Slår ifrån mig. Försvarar mig. Det kommer alltid vara jag som försvarar mig. Ingen annan. Innebörden i orden är nog hemska. Orkar inte förstå. Lägger orden under alla kuddar i sängen. Har en stor vit säng. Med för många kuddar och två täcken. Det går att gömma saker bra där. Får fler sms från andra personer. Ett börjar med mitt namn och ett utropstecken efter. Tror jag. Har raderat det. Det var så långt. Det tog plats i min hjärna. Om människor måste förklara sig för länge är det ofta ingen bra förklaring. Tillgivenheten är en fjäril. Fladdrig. Du luktar gott, jag ville bara säga det. Han kom i min hand. Han var där. Jag var där. Men jag kan inte berätta om det. Jag minns inte.

Människor går in och ut ur mitt liv och jag minns inte deras hud eller det första de sa till mig. Du märker att jag ljuger nu va? Vill att de ska stanna. Gå helst inte. Jag säger det aldrig. Och sen går de sin väg. Eller så är det tvärtom. Vet inte varför. Kanske känner de sig inte behövda. Jag klarar mig själv. Öppnar alla fönster. Vinden från Bottenviken kommer in. Havet låter utanför. Det är bara jag här. I ett lotshus. Det finns ett torn. Förr i tiden satt lotsarna och spanade på fartyg här. Sen åkte de ut och hjälpte till. Lotsade i svåra passager, förbi lurig rev och genom stormiga nätter. Nu är det bara jag. I en stor vit säng. Gömmer hårda ord under kuddarna, utanför dånar havet och i vågorna ligger ett för långt sms som jag har kastat i. Det finns inga lotsar kvar. Ingen som hjälper till att ta dig genom stormiga nätter. Det gör inget. Jag klarar mig själv. Fast nu ljuger jag igen. Kanske känner de sig inte behövda. Men det är fel. Jag är en sån som springer fram till kanten, vill bada i alldeles för höga vågor och klättra högst upp i tornet för att se ut. Jag är en sån som klättrar i träd när det åskar. Och tillgivenheten är en fjäril.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: