Klockan är 04.50 och jag ska åka nu

by Emmy on June 11, 2013

PARIS. Jag försöker lämna honom igen. Som så många gånger förr. Tänker att allt är annorlunda nu. Att jag är avtrubbad och hård. Att min yta är gjord av stål och granit. Det går ofta bra. Igår kom tårarna. Droppade ner på hans panna.”Gråter du? Är du ledsen?”
“Nej, det är jag inte. Jag bara gråter.” Min kropp vet saker jag själv förnekar. Packar ihop mina saker. Utanför på gatan står taxin och väntar på mig. Klockan är 04.50 och jag ska åka nu.

I kön till bagageinlämningen tvingas jag ta del av andra vuxnas nervositet och hur de försöker verka vana inför sina barn. Stora män i trekvartsbyxor och t-shirtar rör sig ryckigt fram och tillbaka. De har stirr i blicken. “Behöver vi passen här? Gå och hämta passen hos mamma”. Jag rör mig snabbt och vant. Resa gör mig inte nervös. Vara hemma och diska gör mig nervös. Väskorna får lappar och åker iväg på bandet. Kanske är det deras nerpackade förväntningar som de är oroliga för. Tänk om förväntningarna kommer bort på vägen. Eller exploderar när de packas upp på resans mål. Jag har gjort allt det här tusen gånger. Visar rätt papper, tar upp min dator, har mina flytande ägodelar i den hänvisade plastpåsen och har aldrig några nycklar i fickorna. Mig behöver ingen visitera. I alla fall inte på flygplatser. Klockan är 05.45 och några människor som ser ut som barn men tydligen har nått myndig ålder beställer öl i baren. “Den största ölen!” “Exakt det man behöver nu.” De är klyschan om sig själva. Jag köper en svart kaffe och äter min medhavda macka som jag gjorde i ordning i köket medan han låg och sov. Lämnar honom nu. Fysiskt. Mina tankar är fortfarande där. Skriver att det finns juice i kylen och bröd i frysen. Att han kan bo kvar i min lägenhet om han vill. Om han behöver lugn och ro. Vet inte varför jag öser omsorg. Vet att det inte ger mig något tillbaka. Att det är som hälla vatten i havet. Men kan inte låta bli. Det bara händer. Det verkar vara mitt öde och min uppgift borde vara att göra allt för att förändra det. Istället skriver jag ett till sms “Det finns voltaren, leta under handfatet.” Är klyschan om mig själv. Vi går äntligen på planet. Det är jag, de nervösa männen i trekvartsbyxor och några affärsmän. Stänger av telefonen.

Paris är varmt och stort. Flygbussen fastnar i trafikstockning och jag fastnar i mina mardrömmar. Somnar och vaknar gång på gång. Det gör mig inget att det tar dubbelt så lång tid som utlovat. Har ingen tid att passa och ingen att träffa. Har lämnat honom och han har lämnat baciller i min hals. Hittar mitt hotell. Duschar. Går ut. Åker tusen stationer bort bara för att. Går av i Marais. Det är här de som är som jag hänger. Men jag är inte som jag idag. Är ödslig, febrig och trött. Går in på en bar. Frågar om de har menyn på engelska. “Nej, du har mig” säger servitören. Jag orkar inte vara charmig. Han gör det för oss båda. Frågar om jag vill ha kött. Det vill jag aldrig. I alla fall inte djurkött. Men äter fisk. Han säger att jag ska få deras bästa fisk om det blir bra? Det blir det. Jag får vin och vatten medan jag väntar.

Marais är säkert fantastiskt om man är två eller tre eller fler och vill skratta sig från bar till bar. Jag vill sova. Hittar en buss som går dit jag bor. Svetten rinner i min panna. Fransyskorna ser inte ut att svettas. I kollektivtrafiken är vi ett vi. Står i gången, låter folk gå förbi, håller i mig, parerar barnen som sitter bakom och ibland tar tag i min arm. En man ber mig stämpla hans biljett. Jag står bredvid stämplingsmaskinen och han når inte dit. Jag kan inte ett ord franska. Fattar ändå att det är vad han ber mig om. Det spelar väldigt sällan någon roll vad man säger. Det skulle kunna vara en tråkig insikt när man jobbar med ord. Jag blir upplyft. En av fördelarna med ensamresande är att jag ofta blir sedd som en del i vardagen. Mannen på bussen tror att jag är sval fransyska. Hade han vetat att jag var en svettig svensk turist hade han frågat någon annan.

Imorgon ska jag resa vidare. Till världens ände. I världens ände finns inga söndagsöppna butiker så jag måste handla det jag behöver nu. Köper ägg, makrill, pasta, tomatsås och majonäs. Det är allt en människa behöver.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: