Jag kan vara en atombomb

by Emmy on June 13, 2013

LE FRET. Regnet strilar ner över Paris. Det passar mig. Har sovit i hundra år, plockat upp den äckliga filten från golvet och lagt den över mig. På Gare Montparnasse försöker jag köpa en macka att ha med mig med på tåget. Frågar om det finns någon utan kött. Nej, men vi har kyckling det är ju “light meat”. Tåget är långt, går längs perrongen och det känns som att jag går till världens ände. Utanför tågfönstret passerar fransk landsbygd. Det ser ut ungefär som hemma. I öronen har jag Bodil Malmsten. Hon pratar om att knapra sig igenom FASS, äta SSRI, att det handlar om att bli funktionsduglig. “Jag har inte tid att må dåligt.” Blir hämtad på stationen i Brest av kvinnan jag har hyrt hus av. Hon väntar vid perrongen, har en lapp med mitt namn och en bil full med hundhår. Hon ger mig en karta och vi kör mestadels tysta genom ett grönt Bretagne. Ibland pekar hon på något och ger information om vad det är.  Jag säger “Ja, fint”.

Framme i byn får jag nycklar och hon visar mig runt. Två små stenhus har jag att förfoga över i fyra nätter. I det ena huset finns kök, badrum och ett sovrum där hon har bäddat åt mig. I det andra finns soffa och ett sovloft. Internet finns vid den kombinerade brödbutiken och baren en bit bort på gatan. Så fort hon går bestämmer jag mig för att sova på loftet istället för sovrummet. Klättra på stegar passar mig bättre än att riskera att någon kan knacka på fönstret när jag sover.

Utanför fönstret rör sig just nu ett demonstrationståg. Jag går ut på gatan. Följer med bakom. De har regnbågsflaggor som det står PAIX på, spelar musik och ropar något. Jag frågar ett äldre par vad det handlar om. Deras engelska är knapphändig. Men de säger att de protesterar mot atombomberna som finns nergrävda här i närheten. Jag kan vara en atombomb. Lämnar protesterna. Går ner till stranden. Tar av mig skorna och badar fötterna i havet. “Can you at all times wear socks? Because I’m still scared of feet.”  Nej. Går till den stängda brödbutiken/baren kollar om deras wifi funkar på söndagar. Det gör det. Skickar meddelande, berättar om demonstrationen och att jag badat fötterna. Det är som att studsa en studsboll mot en mjuk matta. Vet att jag måste sluta kommunicera. Måste fokusera på rätt saker. Vet att jag är här nu, att jag ska sova under snedtaket i natt och att den enda som kan ta hand om mig är jag.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: