Gör tvärtom och går en annan väg

by Emmy on June 14, 2013

LE FRET. Det är fuktigt idag. Sniglarna tar sig in i båda mina hus. Vill dem inget illa men råkar krossa en med dörren och sparka sönder en annan. Katterna spejar in i huset. Hoppar upp på utebordet. Har ett fönster öppet för att vädra ut lukten av bränd plast Råkade elda ett plasthandtag tidigare när jag kokade kaffevatten. En katt är på väg in genom fönstret. Jag pratar med den på svenska. Säger att det är bäst att den stannar utanför. Den fattar. Vänder. De gråa molnen blir mindre kompakta. Jag sätter mig utomhus och skriver. Katterna är blyga och vågar sig inte fram när jag tagit över deras bord.

Mina tankar flyter ihop precis som var avsikten. Minimerar intrycken. Kan sova i tio timmar. Vakna. Klättra ner för stegen. Låsa upp det andra huset. Sätta på kaffe och ägg. Göra i ordning frukostbrickan. Gå tillbaka till andra huset. Titta på ett avsnitt av Game of Thrones. Duscha. Klä på mig. Gå en promenad. Skriva. Äta lunch. Samma sak varje dag. Makrill. Ägg. Majonäs. Tomat. Städa i köket. Läsa bok. Gå ut. Hitta en hemlig stig. Prata högt för mig själv. Det är ingen som hör. Bara fiskmåsarna. Plocka upp ostronskal från stranden. Hålla ett skal hårt i handen. Så länge jag håller i skalet ska jag inte höra av mig. Gå på stenarna. Vingla till ibland. Klättra upp i skogen längs smala stigar. Hålla mig i trädstammarna för att inte halka i leran. Gå så fort att skjortan börjar klibba på ryggen.

Kommer upp på en höjd. Sätter mig i gräset och tänker att jag är glad att jag har ben. Kommer på ett stycke jag ska skriva ner. Antecknar i min telefon. Andas. Tar mig tillbaka. Säger åt mig själv att det är bra om jag tar samma väg tillbaka så att jag inte kommer bort. Gör tvärtom. Går en annan väg. Kan inte låta bli. Säger åt mig själv att det vore bra om jag inte tog den där vägen för jag vet ju inte var jag hamnar då. Lyssnar inte på mig själv. Kommer tillbaka till slut. Till byn som de här dagarna är mitt hem. Går till baren där det finns internet. Beställer en öl och sätter mig och skriver. Människor som ser ut att vara minst 100 år passerar in och ut genom baren. De pratar med varandra. Jag vet inte vad de säger för jag kan inte ett ord. Det är lika bra. Jag orkar ändå inte prata med nån.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: