En liten bit av mitt 2013

by Emmy on January 17, 2014

2013 var året då jag började jobba på Studio Ett. Jag gjorde research, fixade debatter, samtal och diskussioner. Gjorde reportage om döda katter i Högsbo, polisdödsskjutningen i Varberg och SD. Åkte till Almedalen och trivdes. Hade en ambition. Ville få förtroende i en redaktion jag beundrat. Jobbade med människor som var flera år äldre. Lärde mig massor. Sa vad jag ville och fick det. Programledde Studio Ett under två sommarveckor. Det var en så kallad utmaning. Är stolt och glad att jag gjorde det. Det var det svåraste jag gjort – jobbmässigt. Jag bodde i Stockholm. Det var varmt. Jag badade i en sjö och min hjärna jobbade hårt. När jag var klar var jag trött.

2013 var året då jag tyckte att jag jobbat klart för året när det var september. Åkte till en stuga och var själv. Var arg och stark och svag på samma gång. Sparkade på stenar och skrek i en skog. Ville sova i hundra år. Kollade på Sons of Anarchy och förlikade mig med Gemma Teller. Hämnades och var elak. Det var befriande.

2013 var året då jag fick tillbaka människor jag blivit av med och tappade några andra längs vägen. Har lärt mig att livet är så. Människor kommer och går. Det är okej. Det är fint när de kommer tillbaka. Som en gammal tröja som legat gömd två år i garderoben och fortfarande passar perfekt.

2013 var året då jag bestämde mig för att bestämma själv. Under hösten gjorde jag först inget och sen gjorde jag allt. Började jobba med podcasten Veckans Viktigaste Intervju med Simon Svensson. Det var vi och inga andra. Ingen chef och ingen arbetsledare. Simon intervjuade och jag bokade gäster och researchade. Första säsongen blev 14 avsnitt. Jag är stolt över vartenda ett av dem. Vi gör journalistik som jag tycker behövs. Vi intervjuar makthavare på ett sätt som är allt annat är tråkigt och trött. Vi gör något som jag kan tycka att Sveriges Radio borde sända. Men nu vill de inte det. Och då är det fantastiskt att vi finns ändå. Det är skönt att inte be om lov. Att inte vänta på att nån ska säga okej. Det var också hösten som jag åkte fram och tillbaka till Stockholm som en jojo och en kväll stod jag på en fest bredvid en person som sa att hon försökt spela in en podd med sin kompis men att de skulle kunna behöva hjälp och jag erbjöd min hjälp. På natten dansade vi och drack tusen drinkar på tuffa stockholmsklubbar. Två månader senare lanserade vi Sandra och Michelles podcast. Det här var året som jag insåg kraften i att välja själv vem jag vill jobba med. Att inte bli inkastad i en redaktion. Att välja människor som jag tror på. Att bli vald av människor som tror på mig. Hösten 2013 var också då jag började klippa podden Klassresan. Ordnade journalistkonferensen Fajkon ihop med Emma Svensson. Höll föredrag om näthat. Skrev krönikor i GT. Skrev i tidningen Magasinet Television. Programledde Ring P1 två gånger. Jobbade med Musikhjälpen. Min plan att inte jobba så mycket under hösten gick dåligt. Den 19 december satte jag mig på ett flyg och lämnade allt.

2013 var året då jag försökte. Så jävla hårt försökte jag, Men lyckades inte riktigt. Lyckades inte vara två. Lyckades inte laga, förvalta och hålla ihop och aktade inte mitt hjärta. La det inte bomull. Låste inte in det i rum med vadderade väggar. Lät hjärtat gå iväg. Chansa. Hoppa. Och falla.

2013 var året då jag bestämde mig för att sluta vara så emo. Gick på möten. Gick på fler möten. Fick utlåtanden och ordinationer. Var rädd. Men ändå glad. Jag mår bättre nu. Så himla mycket bättre. Jag vet vad jag måste göra. Jag vet att bara jag kan ta hand om mig. Jag vet att det är det jag måste göra. För jag har så mycket att göra. Jag har absolut inte tid att må dåligt.

2013 var året då jag fortsatte att resa själv. Åkte på sommarsemester till Frankrike och ett litet hus, flög till London i mörkaste november och såg Frightened Rabbit och till den lilla byn Garachico på ön Teneriffa för att inte fira jul.

2013 var året då jag fick jobberbjudanden. Som är fina. Som kräver erfarenhet. Det här var året då chefer sa “du är en duktig journalist”. Punkt. 2013 var året då jag sa ja till ett sånt jobb. Det börjar snart. Jag är rädd. Lite grann. Men inte för själva jobbet. Utan för stabiliteten. För att göra en och samma sak. För att vara i Göteborg. För att gå till en arbetsplats och ha ett och samma skrivbord. Jag är flyktbenägen och har fjärilsvingar. En fjäril är dålig på att sitta still vid skrivbord. Jag behöver luft och skoj. Människor som skrattar och är skarpa. Men plötsligt har jag makten att styra min egen jobbtillvaro. Det är få förunnat. Så jag ska göra mitt bästa.

Hoppas att 2014 blir roligt. Det är faktiskt det jag vill. Jag jobbar hårt. Det gör jag alltid. Men jag vill ha luft och enkelhet. En vän har sagt att mottot för året är “the path of least resistance”. Jag skrattade när han sa det. Det är klyschigt. Men vi säger så.

Om du vill… läs vad som hände 2012

{ 2 comments… read them below or add one }

Anna January 17, 2014 at 3:06 pm

Du är så himla bra, tack för att vi är vänner.

Reply

Emmy January 18, 2014 at 4:48 pm

Men tack själv!

Reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: