Nu är det snart dags för säsong två av min podd Psyket. Nån gång i vår kommer det släppas nya avsnitt!

Så länge – lyssna på alla avsnitt från säsong ett!

Psyket med Emmy Rasper

{ 0 comments }

Det viktiga är att ni inte är här

by Emmy on July 29, 2014

JÄRNÄSKLUBB. Det har slutat blåsa på Järnäsklubb. Himlen är blå. Lakanen vita. Det står frukost uppdukat i köket. Nypressad juice, svart kaffe och hembakat bröd. Jag går upp. Ingen stör mig. Reser ensam för att jag behöver vara ensam. Behöver landa och ladda. Flygplan och revolvrar. Jag kan inte göra det i sällskap av någon. Ni stör mig. Alla människor. Det är en motstridig känsla. Människorna som kommer och går in och ut ur mitt liv. Ni är mitt allt. Huvudpersonerna i berättelsen. Men ni stör mig. Allt ni säger och gör. När ni tittar på mig och när ni andas. Er existens pressar mig. Som att jag borde umgås. Säga något. Ha duschat. Klätt på mig. Borstat tänderna. Var glad. Allt det där.

Jag vill vara med er, skratta och höra era tankar. Göra er glada. Få er att gråta. Jag vill att ni ska hjälpa mig, trösta mig och skratta åt mina skämt. Låna ut era kepsar. Bjud mig på middag. Sitt med stora ögon se ut som att allt jag säger är smartast i världen. Fortsätt. Jag behöver er. Ni är mina vänner. Mina älskade. Min familj. Mitt allt. Men jag behöver vara själv för att orka med er. Så jag är det nu. Ensam och själv. Bryr mig inte om orden och vad som är skillnaden. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att ni inte är här.

Går ner till havet. Ut på klipporna. Naturen har gjort en undervattenstrappa. Jag går försiktigt. Det är viktigt att inte ramla när man är själv. Mer viktigt när ingen kan se, tycka synd om och trösta. Jag ramlar lite för ofta. Har bra balans men är rastlös och tröttnar snabbt på att göra samma sak. Så ibland tröttnar jag på att sätta fötterna framför mig på rätt sätt. Jag sätter mig på en stenavsats under vattnet. Låter havet bada mig. Sen simmar jag. Under vatten. Man måste alltid doppa huvudet. Annars gills det inte. Mitt ansikte är lite varmt. Så där som det blir av sol. Jag solar sällan. Gillar skugga mer än strålar. Det värsta som finns är att få röd näsa. Det har min mamma lärt mig. Hon har alltid ett solstick i väskan med den starkaste solskyddsfaktorn som finns att få tag i för tillfället. Vi har inte så många traditioner i min familj. Men den har vi. Jag har redan fått problem. Inte med näsan, den håller jag givetvis kontroll på. Vet inte riktigt vad problemet är. Jag torkar på klipporna. Har baddräkt och keps. Det kommer en jättegammal gubbe och badar några stenar längre bort. Han är inte problemet. Han har blå badbyxor och vitt hår. När jag blir en jättegammal gubbe vill jag bli som honom. Bada i Bottenviken från en klippa och sen gå tillbaka med handduken runt axlarna.

Jag har sett minst två döda grodor på vägarna häromkring. Platta och döda. Det går bara att tolka som ett dåligt tecken. Men det är inte mitt problem. Fast allting är rätt. Solen lyser. Himlen är blå. Vattnet är friskt och lagom kallt. Jag får vara ensam och sover gott på nätterna. Ingen stör. Har en armé av vänner. Jag mår bra. Faktiskt. Jag gör det. Det kanske inte är något som är problem. Det kanske bara är jag som stör.

{ 2 comments }

Det är alltid jag och havet

by Emmy on July 28, 2014

JÄRNÄSKLUBB. Det finns en bild på mig som bebis när min mamma bär mig bort från ett stormigt hav. Hon håller sina armar runt mig så att jag inte ska nås av hårda vindar och saltstänk. Det är länge sen och nu söker jag upp stormiga hav på egen hand. Jag har flytt igen. Vet inte ens om jag ville. Möblerade om. Inget hjälpte. Satte mig på ett tåg och nu är jag här. Nästan 100 mil hemifrån. Sverige är ganska likt vart man än åker. Det är små stugor och stigar, gräs och insekter. Skogar, allemansrätt och män i färgglada t-shirts och svullna magar som gör att de vaggar lite när de går. De ser ut som förvuxna barn och finns överallt. Precis som skogarna, sjöarna och insekterna.

Jag har hyrt ett rum i ett gammalt lotshus. Havet är stort och precis utanför mitt fönster. Jag går längs kanten mellan hav och land. Vågorna är hårda och jag sätter mig på en sten. Kan bada så här. Det går bra. Smakar på havet. Det måste man göra. Jag brukar smaka på människor också. Deras hud och om den är salt. Det måste man göra. Jag har flytt igen och det beror på mig. Eller så beror på det på människor och deras hud. Jag vet inte. Antagligen på mig själv. Gräv där du står liksom.

“Du tycker synd om dig själv och är ofta dryg mot andra” får jag skrivet till mig i ett sms. Jag orkar inte ens ta in vad det betyder. Slår ifrån mig. Försvarar mig. Det kommer alltid vara jag som försvarar mig. Ingen annan. Innebörden i orden är nog hemska. Orkar inte förstå. Lägger orden under alla kuddar i sängen. Har en stor vit säng. Med för många kuddar och två täcken. Det går att gömma saker bra där. Får fler sms från andra personer. Ett börjar med mitt namn och ett utropstecken efter. Tror jag. Har raderat det. Det var så långt. Det tog plats i min hjärna. Om människor måste förklara sig för länge är det ofta ingen bra förklaring. Tillgivenheten är en fjäril. Fladdrig. Du luktar gott, jag ville bara säga det. Han kom i min hand. Han var där. Jag var där. Men jag kan inte berätta om det. Jag minns inte.

Människor går in och ut ur mitt liv och jag minns inte deras hud eller det första de sa till mig. Du märker att jag ljuger nu va? Vill att de ska stanna. Gå helst inte. Jag säger det aldrig. Och sen går de sin väg. Eller så är det tvärtom. Vet inte varför. Kanske känner de sig inte behövda. Jag klarar mig själv. Öppnar alla fönster. Vinden från Bottenviken kommer in. Havet låter utanför. Det är bara jag här. I ett lotshus. Det finns ett torn. Förr i tiden satt lotsarna och spanade på fartyg här. Sen åkte de ut och hjälpte till. Lotsade i svåra passager, förbi lurig rev och genom stormiga nätter. Nu är det bara jag. I en stor vit säng. Gömmer hårda ord under kuddarna, utanför dånar havet och i vågorna ligger ett för långt sms som jag har kastat i. Det finns inga lotsar kvar. Ingen som hjälper till att ta dig genom stormiga nätter. Det gör inget. Jag klarar mig själv. Fast nu ljuger jag igen. Kanske känner de sig inte behövda. Men det är fel. Jag är en sån som springer fram till kanten, vill bada i alldeles för höga vågor och klättra högst upp i tornet för att se ut. Jag är en sån som klättrar i träd när det åskar. Och tillgivenheten är en fjäril.

{ 0 comments }

En liten bit av mitt 2013

by Emmy on January 17, 2014

2013 var året då jag började jobba på Studio Ett. Jag gjorde research, fixade debatter, samtal och diskussioner. Gjorde reportage om döda katter i Högsbo, polisdödsskjutningen i Varberg och SD. Åkte till Almedalen och trivdes. Hade en ambition. Ville få förtroende i en redaktion jag beundrat. Jobbade med människor som var flera år äldre. Lärde mig massor. Sa vad jag ville och fick det. Programledde Studio Ett under två sommarveckor. Det var en så kallad utmaning. Är stolt och glad att jag gjorde det. Det var det svåraste jag gjort – jobbmässigt. Jag bodde i Stockholm. Det var varmt. Jag badade i en sjö och min hjärna jobbade hårt. När jag var klar var jag trött.

2013 var året då jag tyckte att jag jobbat klart för året när det var september. Åkte till en stuga och var själv. Var arg och stark och svag på samma gång. Sparkade på stenar och skrek i en skog. Ville sova i hundra år. Kollade på Sons of Anarchy och förlikade mig med Gemma Teller. Hämnades och var elak. Det var befriande.

2013 var året då jag fick tillbaka människor jag blivit av med och tappade några andra längs vägen. Har lärt mig att livet är så. Människor kommer och går. Det är okej. Det är fint när de kommer tillbaka. Som en gammal tröja som legat gömd två år i garderoben och fortfarande passar perfekt.

2013 var året då jag bestämde mig för att bestämma själv. Under hösten gjorde jag först inget och sen gjorde jag allt. Började jobba med podcasten Veckans Viktigaste Intervju med Simon Svensson. Det var vi och inga andra. Ingen chef och ingen arbetsledare. Simon intervjuade och jag bokade gäster och researchade. Första säsongen blev 14 avsnitt. Jag är stolt över vartenda ett av dem. Vi gör journalistik som jag tycker behövs. Vi intervjuar makthavare på ett sätt som är allt annat är tråkigt och trött. Vi gör något som jag kan tycka att Sveriges Radio borde sända. Men nu vill de inte det. Och då är det fantastiskt att vi finns ändå. Det är skönt att inte be om lov. Att inte vänta på att nån ska säga okej. Det var också hösten som jag åkte fram och tillbaka till Stockholm som en jojo och en kväll stod jag på en fest bredvid en person som sa att hon försökt spela in en podd med sin kompis men att de skulle kunna behöva hjälp och jag erbjöd min hjälp. På natten dansade vi och drack tusen drinkar på tuffa stockholmsklubbar. Två månader senare lanserade vi Sandra och Michelles podcast. Det här var året som jag insåg kraften i att välja själv vem jag vill jobba med. Att inte bli inkastad i en redaktion. Att välja människor som jag tror på. Att bli vald av människor som tror på mig. Hösten 2013 var också då jag började klippa podden Klassresan. Ordnade journalistkonferensen Fajkon ihop med Emma Svensson. Höll föredrag om näthat. Skrev krönikor i GT. Skrev i tidningen Magasinet Television. Programledde Ring P1 två gånger. Jobbade med Musikhjälpen. Min plan att inte jobba så mycket under hösten gick dåligt. Den 19 december satte jag mig på ett flyg och lämnade allt.

2013 var året då jag försökte. Så jävla hårt försökte jag, Men lyckades inte riktigt. Lyckades inte vara två. Lyckades inte laga, förvalta och hålla ihop och aktade inte mitt hjärta. La det inte bomull. Låste inte in det i rum med vadderade väggar. Lät hjärtat gå iväg. Chansa. Hoppa. Och falla.

2013 var året då jag bestämde mig för att sluta vara så emo. Gick på möten. Gick på fler möten. Fick utlåtanden och ordinationer. Var rädd. Men ändå glad. Jag mår bättre nu. Så himla mycket bättre. Jag vet vad jag måste göra. Jag vet att bara jag kan ta hand om mig. Jag vet att det är det jag måste göra. För jag har så mycket att göra. Jag har absolut inte tid att må dåligt.

2013 var året då jag fortsatte att resa själv. Åkte på sommarsemester till Frankrike och ett litet hus, flög till London i mörkaste november och såg Frightened Rabbit och till den lilla byn Garachico på ön Teneriffa för att inte fira jul.

2013 var året då jag fick jobberbjudanden. Som är fina. Som kräver erfarenhet. Det här var året då chefer sa “du är en duktig journalist”. Punkt. 2013 var året då jag sa ja till ett sånt jobb. Det börjar snart. Jag är rädd. Lite grann. Men inte för själva jobbet. Utan för stabiliteten. För att göra en och samma sak. För att vara i Göteborg. För att gå till en arbetsplats och ha ett och samma skrivbord. Jag är flyktbenägen och har fjärilsvingar. En fjäril är dålig på att sitta still vid skrivbord. Jag behöver luft och skoj. Människor som skrattar och är skarpa. Men plötsligt har jag makten att styra min egen jobbtillvaro. Det är få förunnat. Så jag ska göra mitt bästa.

Hoppas att 2014 blir roligt. Det är faktiskt det jag vill. Jag jobbar hårt. Det gör jag alltid. Men jag vill ha luft och enkelhet. En vän har sagt att mottot för året är “the path of least resistance”. Jag skrattade när han sa det. Det är klyschigt. Men vi säger så.

Om du vill… läs vad som hände 2012

{ 2 comments }

Känslan av ofullkomlighet. Ständigt

by Emmy on December 31, 2013

Kommer du nu?
Vi ska flytta ihop och få bebisar.
De ska växa upp och du och jag ska vara deras föräldrar.
Vi ska ha ett hem och kanske en balkong.
Och jag ska ha ett eget rum där jag ibland kan vara ifred och låta dig vara.
Vi ska ha tillit och vara självklara för varandra.
Känna oss fria och ge varandra trygghet.
Och kanske blir det inte så. Men vi kanske kan försöka.

{ 0 comments }

Du får gråta på jul

by Emmy on December 24, 2013

Jag tvekar inför att skriva om det här. Jag är inte en solitär. Jag är en person i ett nät av relationer.

Mina texter är mina och jag har skrivit innan att ni inte ska tolka allt bokstavligt. Ibland hittar jag på, ljuger, överdriver och tar bort. Men vet att människor i min närhet ibland får stå till svars och blir konfronterade med vad jag har skrivit. Det är aldrig min avsikt och inte heller något jag kan kontrollera. Försöker vara noggrann. Försöker att aldrig skriva vad nån annan tänker eller känner. Försöker berätta min verklighet. Men det finns de som figurerar i min verklighet och därför även här. De spelar biroller här men är egentliga huvudpersoner i mitt liv. Varje gång de finns med i mina texter är det ett form av övergrepp för de har inget att säga till om här. Jag vet det. Jag har valet att inte skriva. Men gör inte det valet.

Att skriva om julen är en balansakt. Jag är inte ensam. Jag har en massa människor runt mig. Så förlåt. Men va fan. Det är julafton. Låt oss alla bara älska varandra och vara toleranta. Jag vill skriva om att fira jul och att inte fira jul. Jag gör det nu.

GARACHICO. Jag har inga jultraditioner. Inget “så här har vi alltid gjort”. På gott och ont förmodar jag. En tradition kan lika gärna vara hemsk som bra. Antar jag. Just nu sitter jag på en parkeringsplats utanför en turistinfo i en by som heter Garachico på ön Teneriffa. Det finns wifi här. Det är därför jag sitter här. Men inte därför jag har åkt hit.

När jag var liten hade jag och min mamma alltid den finaste granen. Vi valde länge och köpte den på Hagaplan. Bar hem den tillsammans. Hon höll i den tunga delen och jag i den lätta. Vi hade vantar för att inte sticka oss. Sen fick den stå i en spann på balkongen tills den 23:e. Det är bara amatörer som tar in granen för tidigt. Ingen hade så fin gran som vi. På julafton hände det att min pappa kom på besök med en julklapp. En gång fick jag en rosa gosedjursgris och en annan gång en leksakssynt. Det minns jag men inte så mycket mer. Jag har inga traumatiska minnen. Det är inte synd om mig. Jag har inte upplevt fulla vuxna eller bråk. Jag har inte varit ensam. Jag har varit älskad. Jag har haft det bra. Ändå är det något med julen som skaver. En känsla av att vara fel. Nån form av emogalore som accelererar vid jul.

Jag började gråta på julafton för elva år sedan. Min bästa vän och stora kärlek hade tagit livet av sig en vecka tidigare. Det är svårt att skriva något om det för att beskriva hur det kändes. För det går inte. Tror jag låg i min säng i mitt rum hemma hos min mamma och grät för det var det jag gjorde sen i flera månader. Tror min moster och kusiner var hos oss och försökte upprätthålla nån form av normalitet. Jag minns inte riktigt. Allt tappade betydelse. Inte bara julen såklart. Utan verkligen allt. Så den julen räknas knappt. Men det var det året jag började gråta på julafton.

Mina första jular jag försökte forma själv var jag ihop med min dåvarande pojkvän. Vi bodde i en fyra fylld av en massa grejer som inte var våra. Allt fanns i den lägenheten. Om nån behövde en jättestor magnet så fanns det med all säkerhet någonstans. Det var lite som att bo i en film. Det var alltid folk hemma hos oss. Jag vet inte om jag nånsin varit lyckligare även om jag såklart var olycklig. Vår första jul i den lägenheten bjöd vi in båda våra familjer. Vet inte ens hur många det är. Jättemånga. Jättekaosigt. Mammor, nya män, pappor, syskon, syskon som inte är biologiska syskon, halvsyskon, farfäder, nya fruar. Dagen innan hade vi ingen soffa. Vi åkte till Ikea och köpte den billigaste och var lyckliga över att det fanns hemkörning. Oklart hur det skulle ha ordnat sig annars.

Några år senare, bara dagar innan allt skulle förändras och vi inte längre skulle vara vi, firade vi jul ihop med en kompis. Vi åt mat vi gillade, lekte låtintrotävling, på kvällen bjöd vi in till fest och våra vänner kom och sjöng singstar och drack sprit. Det var min bästa julafton nånsin. Några dagar senare gjorde jag slut. Jag vet inte varför det blev som det blev. Eller det vet jag. I efterhand kan det te sig lite märkligt att jag gav upp allt. Men jag var så innerligt trött på trygghet. Behövde fly. Behövde köra utan att veta hur vägen svänger. Behövde dra. Skita i allt. Ligga med främlingar. Hångla med 18-åriga tjejer som har mjuka läppar och smakar persilja. Åka till New York själv. Ni vet… allt sånt som en måste göra i livet innan en dör.

De senaste två jularna har jag spenderat med en man jag älskar. Vi åkte till Island ihop när vi känt varandra i ca tre månader. Jag älskade honom för det redan då. Att han var vild på det sättet. Bara ville dra. Kom vi åker. Vi skiter i julen. Vi bara åker. Vi var lika på det sättet som är lite svårt att förklara men som handlar om att ingen jävel nånsin kommer kunna ta hand om en, att man är sin egen, alltid klarar sig själv och inte tror en sekund på att blod skulle var tjockare än vatten.

På julafton köpte han tamponger åt mig för mina pengar var slut. På dagarna åkte vi bil längs snöiga vägar. Ibland fick vi stanna för det kom en snöstorm som gjorde sikten obefintlig och andra gånger stannade vi för att vi var tvungna att klappa islandshästar som stod längs vägen. Vi tittade på gejsrar och vattenfall som blivit is. Vi lyssnade på Sigur Rós och en gång åt jag kött för det fanns inget annat. Sista dagen badade vi i den blå lagunen och han fick is i håret och såg ut som det vackraste jag nånsin sett.

Året därpå var allt annorlunda. Brutna löften och förtroenden gjorde luften tjock. Avståndet till explosion var minimalt. Vi lekte familj. Jag köpte en gran som jag inte orkade bära hem. Kollade på filmer. Jag fick in barr i strumpbyxorna och det skavde precis som ångesten innanför mitt pannben. Allt var ju bra men inget var bra. Kanske anade jag redan slutet, visste att det inte var på riktigt. Att vi byggde luftslott ihop utan verklighetsförankring. Jag vet inte. Vet faktiskt inte och jag orkar inte tänka på varför vi inte ska leka familj och bygga luftslott högre än ecstacy. Men så är det. Det är verkligheten.

I år har jag åkt till en annan världsdel. Inte för att lämna någon eller något utan för att jag behöver vara ifred.

God jul.

PS. Jag mår relativt bra förutom att jag är dödligt förkyld (inte dödligt, men ni vet hur det känns) jag äter frukost två gånger om dagen, sitter och stirrar ut på havet, lyssnar på poddar, läser böcker och kollar på tv-serier. Jag får sms av mina vänner och min familj. Jag är älskad och har valt själv vad jag gör den här dagen och det är skönt.

{ 3 comments }

Har fullt upp med att prata med mig själv

December 23, 2013

GARACHICO. Jag blir sjuk. Får feber och knivar i halsen. Det gör inget. Sover i 16 timmar. Dricker vatten och äter choklad. Stannar i sängen hela dagen. Mina tankar är avstängda och mina känslor har krupit längst in. Har stängt av i flera månader och därför är de svåra att nå. Det blir så. Människor [...]

Read the full article →

Står på en säker plats

December 21, 2013

GARACHICO. Jag bjuder in till fest som jag själv inte har tid att gå på. Eller så är det min kompis som ordnat festen och som sen inte orkar vara med. Det är oklart. Men alla är missnöjda. Jag ska ha med mig sprit men har glömt den hemma. Han som är för ung står och [...]

Read the full article →

Tanken saknar verklighetsförankring

December 20, 2013

PÅ VÄG TILL GARACHICO. Det är jag och min ryggsäck. I den har jag det jag behöver. Dator, sladdar, mediciner, böcker och två clementiner. De senaste åren har jag försökt undvika det traditionella julfirandet. Det är något med familjer och jul. Jag orkar inte. Julen accentuerar relationer. För en flyktbenägen utan okomplicerad grundtrygghet är julen inte direkt [...]

Read the full article →

Lägesrapport

December 1, 2013

Höst 2013. Har aldrig haft så mycket att göra och så lite pengar på samma gång. Lever ett relativt självvalt frilansliv. Jobbar i pyjamas vid köksbordet och duschar lagom till efter lunch. Åker som en jojo mellan Göteborg och Stockholm för att spela in podcastavsnitt. Går på möte med genier. Startar samarbeten med människor jag [...]

Read the full article →